Om att bo i ett land där man inte pratar språket!!!

En vän sa häromdagen att hon var imponerad av att Christian och jag klarar oss så bra i Moskva trots att vi knappt pratar ett ord ryska. Det är inget någon av oss tänkt så mycket på utan vi tar oss fram med kroppsspråk, de få ryska ord som vi kan och så har vi turen att omge oss med vänner som ställer upp när det krisar. Men idag kände jag mig faktiskt riktigt stolt över mig själv.

Jag hade läkartid på sjukhuset där vi ska förlösas och Christian skulle för första gången inte med utan var tvungen att jobba. Vi hade bett Julia att beställa taxi åt oss. Det var bara det att taxin aldrig dök upp och klockan blev allt mer. Då gjorde jag något som jag aldrig gjort själv under de här 2 åren. Jag gick ut i gatan och stoppade en personbil, pekade på magen, sa namnet på sjukhuset, visade med hela handen framåt och sa "priamo" (betyder rakt fram) och erbjöd chauffören 400 rubel (ca 80 Skr). Föraren i bilen sa ok, och visade att jag kunde hoppa in. Sedan hittade vi oss gemensamt fram till sjukhuset. Jag anlände i god tid!!! Kändes dock lite malplacerat att anlända i en liten Lada till ett sjukhus där de flesta besökare har Mercedes och Bentley.

 Väl inne på sjukhuset hände ännu en liten rolig språkförbistring. Sjuksköterskan som ska mäta bebisens hjärtljud frågar på ryska vilka vecka jag är i. Jag tror dock att hon frågar om min ålder och svarar 35. Detta reddes dock ut lite senare när min engelsktalande doktor kom. Ja, ja, skillnade mellan 35 och 37 är ju inte så stor...

Barnets hjärtljud och sammandragningar mäts.

Tänk att det är vår "lilla väns" hjärta som pickar där inne, otroligt!!!

Lite ryska propagandaposters på sjukhusets väggar

När jag en timma senare kommer ut från sjukhuset, vem står då där och väntar på mig!? Jo, föraren i personbilen som jag stoppade på gatan, så hemkörd blev jag med. Log lite för mig själv när jag åkte hem -Det är nog detta som Christian menar när han försöker övertyga mig om att vi lever i ett äventyr här i Ryssland!!!